...är jag fortfarande på jobbet och läser om ett mer än 10 år långt inbördeskrig där kränkningarna som människor var med om överträffar allt annat jag läst om. Människor tvingades dricka sitt eget blod och äta sina egna kroppsdelar efter att de blivit amputerade.

Jag kan och vill inte släppa Sierra Leone.

Har en tanke att "conflict prevention and resolution/Peace and security" är ett spår jag kanske skall köra, är dags att välja inriktning för framtiden snart och något inom mig talar stark för detta ämne. Jag vill ha passion till det jag gör jag vill vara känslomässigt bunden och intresserad, dragen till det jag skall syssla med resten av mitt liv, något håller på att hända, tror att det har tänts en liten låga inom mig som jag ett tag trodde var förlorad.

Hittade en bok jag ska beställa lagom tills jag landar i kroken till jul, får styra bort från medeltiden ett tag och stanna i konflikternas värld:



"As a child in a small rural village in Sierra Leone, Mariatu Kamara lived peacefully surrounded by family and friends. Rumors of rebel attacks were no more than a distant worry.

But when 12-year-old Mariatu set out for a neighboring village, she never arrived. Heavily armed rebel soldiers, many no older than children themselves, attacked and tortured Mariatu. During this brutal act of senseless violence they cut off both her hands.

Stumbling through the countryside, Mariatu miraculously survived. The sweet taste of a mango, her first food after the attack, reaffirmed her desire to live, but the challenge of clutching the fruit in her bloodied arms reinforced the grim new reality that stood before her. With no parents or living adult to support her and living in a refugee camp, she turned to begging in the streets of Freetown."